Kuba och Förenta staterna: låt rättvisan göra oss till vänner

Efter 54 år av politisk och ekonomisk krigföring mot Kuba, kungjorde Obama och Raúl Castro efter hemliga förhandlingar att länderna skulle återupprätta diplomatiska relationer. USA misslyckades med att åstadkomma en politisk seger över den kubanska revolutionen. Den 14 augusti hissades den amerikanska flaggan på USA:s ambassad i Havanna. Varför tvingades USA att förhandla med ärkefienden Kuba och vad kommer att hända nu?

Våldtagen av USA föddes republiken Kuba den 20 maj 1902. När de ständigt upproriska kubanerna äntligen var nära att besegra den spanska kolonialmakten ingrep USA i kriget. Under fyra år stod Kuba under amerikansk militärockupation. Som villkor för att häva ockupationen tvingade USA kubanerna att acceptera det så kallade Plattillägget, som gav USA rätt att för all framtid inrätta en militärbas i Guantánamo, samt rätten att när som helst lägga sig i kubansk politik, även genom militära interventioner. Bland de högtidliga tal som hölls i Havanna i maj 1902 sticker två meningar av William Jennings Bryan ut. Han var en populistisk politiker i demokratiska partiet och medlem (tillsammans med Mark Twain) i det som då kallades Antiimperialistiska förbundet:

”Gud gjorde oss till grannar. Låt rättvisan göra oss till vänner.”

Men då var det inte möjligt. När John Kerry invigde den nyöppnade ambassaden i Havanna den 14 augusti sade han: ”Vi är varken fiender eller rivaler. Vi är grannar”. Nu vajar USA:s fana i Havanna igen och för första gången i båda ländernas historia öppnas en reell möjlighet att bli goda grannar. Precis som 20 maj 1902 ligger nyckeln till framgång för dessa förbindelser i ordet rättvisa.

Många västliga medier döljer att det var Kuba som tvingade USA att sätta sig vid förhandlingsbordet. Kuba hade genom åren utvecklat samarbete och vänskap med hela Latinamerika. De hade bildat CELAC, Gemenskapen för Latinamerikas och Karibiens stater, 2011 – med alla Amerikas länder utom USA och Kanada – och krävt att USA skulle häva blockaden och erkänna Kuba. Inför Amerikatoppmötet i Panama i april i år ställde de ett ultimatum, antingen skulle USA acceptera Kubas deltagande eller så skulle toppmötet ställas in, vilket vore en väldig nesa för USA som helt enkelt måste erkänna Kubas självständighet för att kunna förbättra sina ansträngda relationer till övriga världsdelen. Den isolerande supermakten hade blivit isolerad.

De samtal på lika villkor som nu pågår har uppnåtts till ett mycket högt och smärtsamt pris för det kubanska folket, som fått uppleva en seger utan motstycke i Amerikas historia. USA misslyckades med att besegra Kuba. Blockaden syftade bland annat till att undvika det som nu sker: ett samtal mellan självständiga parter. Tidigare, när USA och deras allierade talade om ”samtal” med Kuba, menade de rent ut sagt att tvinga fram en ovillkorlig kubansk kapitulation. Och det var inte möjligt.

För de kubaner som inte hade tilltro till det egna folkets styrka, men också för de utlänningar som inte kunde föreställa sig att lilla Kuba skulle kunna få övertaget över ett så aggressivt land, handlar det om en seger de inte trodde de skulle få uppleva under sin livstid. För revolutionens professionella fiender är det som händer något oerhört, nästan ofattbart, som försätter dem i ett tillstånd av skam och osäkerhet. När konflikttillståndet ersätts med dialog, vad ska de nu leva på?

Både Obama och Kerry valde noga sina ord för att dölja detta nederlag. De sa inte att Kuba har varit (och fortfarande är, bortsett från vissa lättnader) belägrat, inringat, förföljt och misshandlat. Med diplomatisk finess sades det att Kuba var ”isolerat” och att detta ”inte fungerat”: en grym och långvarig aggression i fredstid som saknar motstycke förminskades till ”isolering”. Men denna aggression fungerade perfekt för att utarma kubanerna i allmänhet och förödmjuka dem som valde att blir angriparens allierade. Ett annat väsentligt syfte med blockaden var att hindra kubanska staten från att förfoga över de resurser som behövs för att med framgång underhålla landvinningar som utbildning, hälsovård och barnomsorg.

Att president Obama insisterar på att inte tala om historien för att ”inte bli det förflutnas fånge” är förståeligt. Som ledare måste han för att komma vidare ena motstridiga viljor inom sin egen regering, och utanför (bara Kongressen kan avskaffa blockaden och Helms Burton-lagen). Men jag tror inte att det bidrar till ömsesidig förståelse. En efter en har USA:s alla konspirationer för att destabilisera Kuba och försvåra livet för invånarna upptäckts, fördömts och lidit nederlag. Historien om den inblandning i kubanska inre angelägenheter och de övergrepp mot landet som USA:s ambassad i Havanna ägnat sig åt borde vara obligatorisk läsning för de nya diplomaterna.

Hittills har varenda kotte från Tjeckien, Spanien eller Sverige, för att bara ta tre exempel, sett sig som hjältar i ett korståg mot den kubanska revolutionen. Diplomater eller ej, de kom till ön som uppblåsta agenter, i tron att de visste hur problemen skulle lösas, allt från Mayarís lantarbetare till småföretagarna i Havanna. Svensken Jonas Modig har ännu inte vaknat till för att erinra sig om att hans kompis Ángel Carromero, en av spanska högerpartiets utsända för att köpa oppositionspolitiker, begick ett hänsynslöst brott som dödade två kubanska medborgare. Och det sorgliga fallet med Allan Gross talar för sig självt. Han kom till Kuba för att bedriva otillåtlig underrättelseverksamhet för USA:s räkning, han fängslades och blev en bricka i spelet om förhandlingarna som utmynnade i Obamas och Castros försoningstal den 17 december i fjol.

Kommer USA och Kuba att bli goda grannar? USA bör ta det väldigt försiktigt och inte öppna sår som ännu är långt ifrån läkta. När CIA:s förnyade Havannastationering väljer arbetssätt bör de gå varsamt fram. USA:s utrikesdepartement har sagt att med den nya ambassaden kan de lättare ”främja sina intressen och värderingar”. Men Kubas och USA:s folk längtar efter förändringar som leder till fred och välstånd. I Kuba finns mycket som måste förändras och kubanerna arbetar med att få till stånd sådana förändringar, självständigt och på sitt sätt och i sin takt.

Men vilka av utrikesdepartementets värderingar är det som blockaden grundar sig på? De särskilda villkor som erbjuds kubaner för att locka dem att ”fly” till USA (Cuban Adjustment Act från 1966) istället för att ge dem visum: ska det fortsätta? Vilka värderingar är det USA försvarar i Guantanamos juridiska och humanitära gungfly? Tiden har kommit för förändring. Alla USA:s diplomater måste förstå att USA:s närvaro på Kuba har en lång, härsken historia, som stinker av hemlösa, fördrivna lantarbetare, legoknektars sprängattentat, kubaner som sålt sig som tiggare i deras trädgårdar samt försakelser av alla de slag i folkdjupet. Det är bara ömsesidig respekt som kan skapa förändringar.

USA:s ”åtagande gentemot Kubas folk” kan inte grunda sig på kränkande institutioner som Radio Martí, eller USAID:s dollarutskänkning till dissidenter. Ty allt detta påminner alltför mycket om Robert Torricellis doktrin ”to wreak havoc on that island”. På Kuba är det inte så lätt att glömma USA:s tendens att bryta mot folkrätten och anständigheten, särskilt som Helms-Burton-lagen, som fortfarande gäller i hela sin samvetslösa omfattning, grundar sig på Torricellis anda och verk: att ödelägga denna ö.

Men ändå, säger de flesta kubaner, låt oss försöka att inte tala om historien. Att glömma allt det onda är också ett sätt att minnas. Och det vi alla längtar efter nu är varken mer inblandning eller angrepp som provocerar till nya strider med oförutsägbara följder, utan mer handel och förändringar på bägge sidor Floridasundet, mer kultur och förståelse, mer utbyte och välstånd, så att William Hennings Bryans önskan kan förverkligas så att Kuba och USA genom rättvisa äntligen kan vara vänner för alltid.